femtiofemplus

P var lång, slank och hade rakat huvud. Det var inte så vanligt då 1984, att män hade rakade huvuden; om de inte var skinnskallar förstås. Men det var inte P. Väldigt långt därifrån. 

Vi svettades på Ritz efter det fantastiska giget på Kolingsborg. Blurt var avantgarde, superhäftiga och totalt gränsöverskridande. Jag älskade varenda millimeter av dom!  Vi avslutade natten på Grands veranda med immiga vattenglas. Och löften om att ses igen. Vi hade pratat om väsentligheter hela sena natten och jag ville mer. Men P skulle med ett plan tidigt på morgonen. Turnén hade bara börjat. Och kanske var jag bara en av alla tjejer han skulle hitta på vägen...

Dagar gick.

MInns hur hjärtslagen pilade iväg bara jag kom i närheten av tanken "Pete".

Så.

Ett tefonsamtal från Finland. I want to see you !

P fick mig att ge upp det jag hade för händer. Vi drogs till varandra av krafter starkare än det egentligen finns ord att beskriva. Han fick mig att färdas långt bara för att få se honom. Vi visste så lite om varann egentligen, men samtidigt allt. Dunket från tågskenorna. Närmare närmare. Min förundran och lust. Det fanns ingen återvändo. Jag bara MÅSTE.  På scen först. Med basistens självklara säkerhet. Som en gudaskänk var han. Så jäkla bra!  I logen sen. Och i ett sunkigt hotellrum allra sist. Nattens timmar sprang på hetsiga fötter. P var art director. Och basist. Han pratade om en installation han gjort i sitt vardagsrum. Jag såg det framför mig. Han var bra på att återge, bra på att berätta. En sandhög i en glasmonter - med några små havstecken infogade. Mitt i vardagsrummet. Och där låg vi. I en smal säng på det där sunkga hotellet. Pratade konst. Uttryck. Och gladdes åt de få timmar vi hade tillsammans.  Våra kroppar trötta av att färdas långt, Och av det intensiva möte vi just varit mitt i. Vi skrattade mycket. Galenskapen var en sköld mot det som skulle komma. Om bara några timmar. Vi skrev en dikt tillsammans. Sen var vi tysta. 

Morgonljuset bländade. Skrämde. Snart, Måste vi.

Dofterna. Tunga, mättade dofter av glädje. Fyllde rummet. Jag drog på mig mina svarta jeans. Hans grå kavaj satt perfekt på hans magra kropp. Vi kysste varann . Hans läppar smakade rök, kärlek och portvin.

Vi lovade ingenting annat än att minnas.

Vi sa hejdå och jag åkte tillbaka till Stockholm.

Sen dess har vi gett varann sporadiska hälsningar. Med vidhängande kärleksdoft.

Trettiotvå år senare funderar jag över det här. Skulle jag kunna/vilja/orka vara sådär galen igen? Skulle jag våga lätta från den trygga grunden och kasta mig rakt ut?

Och svaret är faktiskt. Tveklöst . JA!