femtiofemplus

Hos morfar Edvin på Endreväg lyssnades det till Sjörapporten på P1. Varje dag. Ibland flera gånger per dag.

Dom där namnen etsade sig fast, och skapade drömmar i mig. Tyska bukten, Syd-Utsira, Måseskär, Väderöarna,

Rigabukten, Arkona, Utklippan, Norra Kvarken, Holmögadd, Pite-Rönnskär...

Exotiskt lät det i mina öron. Vad var det där för platser ? Vad fanns det där ? Hur såg människorna ut där ? Fanns det människor där ?

 

I finrummet vid Björke hade farmor Anna syförening, och en inbjuden missionär fanns på plats. Hon berättade om människor i ett land i södra Afrika. Jag satt i farmors knä och lyssnade med öronen vidöppna. Missionärens berättelser var som fantastiska sagor. Hon lät oss följa med till byar där husen var runda, och där den röda jorden yrde i augustistormarna. Hon berättade om människorna, om godheten och enkelheten. Det märktes att hon helst av allt ville resa tillbaka dit. Gotland och Sverige var nog inte riktigt hennes plats i världen.

 

Jag visste att jag en dag skulle ta reda på vad den där missionären menade när hon suckade och förlorade blicken nånstans i fjärran och liksom flög ut ur rummet.

 

Jag var sexton år när jag åkte utomlands första gången, på skolresa till London. Framförallt var det de svenska killarna som vi mötte i Hyde Park, och klubbarna som serverade oss öl trots att vi inte hade åldern inne som var behållningen den gången. Året därpå åkte jag till Frankrike med bil genom Europa. Denna gång var det maten, som lämnade bestående minnen.

Och kanske också den snygge australiensaren, som jag gick runt i Louvrens porträttgalleri tillsammans med. Och självfallet den där tavlan i nyss nämnda galleri - Man with a glove av Titien.