Klagosång Privat men ändå allmängiltigt...tråkigt nog.
Hur en än vänder sig...så sitter ändan där den sitter...där bak...
Så in i himmelen trött just nu på oempatiska människor!
Eller det där skulle snarare vara singular. Oempatisk människa. Det är det det handlar om.
EN människa.
Jag förstår inte. Jag FÖRSTÅR inte.
Hur någon år efter år har orken att negligera, kränka och förminska.
Har många, många gånger tänkt att jag ska vara positiv, bemöta det negativa och fula med kraften i det goda.
Jag har lyckats ibland, men de allra flesta gånger har det gått åt helvete.
Det här handlar om en av mitt livs absolut största och djupaste sorger.
Att inte få det att fungera. Att inte kunna kommunicera. Med denna människa.
Som har en så central roll i mitt liv.
Det har på många sätt handlat om makt.
Om utrymme.
Om manligt kontra kvinnligt.
Om barn som har hamnat mittemellan.
Som verkligen inte förtjänar en sådan strid...
Gråten har varit stor ikväll.
Det var ett tag sen.
Gråten var så stor.
Men fy fasen va många servetter det har gått åt...
Vet att jag har många systrar som upplevt/upplever samma sak.
Jag är inte ensam.
Men det är så skämmigt.
Jag som i vanliga fall är så bra på att just kommunicera, ge utrymme
och lyssna och förstå.
Att jag inte har kunnat fixa det här allra mest essentiella...
Så tänker jag på dom: ungarna.
Hur alltigenom fina och empatiska dom är.
Hur kloka och sjävlklart solidariska.
Trots krigszonen.
Och då blir jag lite lugnare.
Men taggen sitter där.
Och skaver.
Nu har tankarna snurrat ett otal varv i skallen och jag har bestämt mig:
Nu är det bra. Nu är det slut på ömkande och förhoppning.
Min utsträckta hand darrar lite, men om han inte vill ta den nu
så är det bra. Slut.
Finito baby.
Sorry.
Men chansen, den sista har passerat.
