femtiofemplus

 I en kartong som det en gång för längesen förvarats sardinburkar i finns nu buntar av brev, kort, papper, betyg och annat efter min mammas faster Maja. Här finns också brev från min mormor Lea, och brev från Leas farbror Sigfrid. Med mera. En riktig skattgömma med andra ord.

Jag sitter i köket i Norrlanda. Utanför fönstret färgar kvällssolen grantopparna guldröda. Radion står på. Det är fridfullt.

Det är precis som det ska vara. När man försiktigt vecklar ut brev som är över hundra år gamla. Skrivet med riktigt bläck på lövtunna papper.

Maja...Jag var tre år när hon dog 1962 så jag har inget riktigt minne av henne, mer än det som har berättats för mig - och som jag nu genom bilder och brev fyller på.

Maja var min morfar Edvins syster, en stark och bestämd kvinna, som levde hela sitt liv som "fröken". Det hade funnits en man, Henning, som hon träffade när hon jobbade i Värmland som ung. Denne Henning skrev till Majas mamma och bad om Majas hand. Sen emigrerade han till USA. Han gav sig av för att, som han skrev, skaffa sig tillräckligt med tillgångar för att han och Maja skulle kunna  få ett värdigt liv ihop. I sardinkartongen finns massor av små vykort från Henning till Maja. Korta hälsningar att han nu kommit fram, att han hittat arbete, att han har det bra...

Dock. Det blev aldrig mer än så. Henning stannade i USA, och vad som hände med honom sen förtäljer inte korten. Meningen var att Maja skulle "komma efter", men så skedde inte.

Hon blev kvar i Sverige och levde som sagt ensam/singel resten av sitt liv.

Hon återvände till ön. Blev så småningom en omvittnat skicklig köksföreståndare/husmor på S:t Olofs mentalsjukhus i Visby. Där jobbade hon fram till pensionen. På bilden här ovanför ser man Maja längst till höger i  köket på S:t Olof.

Jag sitter här i ett annat kök och funderar över livsöden. Det kommer nära när jag håller  korten och breven i min hand. Det känns nästan som att jag gör nåt förbjudet. Jag rör vid något mycket skört och vackert med mina fingertoppar. Jag känner längtan och jag känner sorgen. Bakom de kortfattade raderna finns oceanen. Som förenar, men också skiljer åt. Som gör det omöjligt.

Och som till slut gör att kärleken drunknar...Eller ?

Jag undrar så hur Maja kände det... Att gå där och vänta på livstecken. Små ord på ett noga utvalt kort. Så mycket längtan. Så mycket hopp. Och så till slut...Slut. Och gränslös förtvivlan...