femtiofemplus

Det har varit en omtumlande vecka. I måndags presenterade Gotlands Tidningar min nominering till "Gotlands hjälte". Sen dess har väldigt många hört av sig (gamla elever, långväga bekanta, grannar...) - med kommentarer på FB, via sms, samtal och mail. Det är en överväldigande känsla att få så mycket positiv boozt på så kort tid. Jag tar emot det här med största ödmjukhet och tacksamhet!

Jag tänker självfallet jättemycket på Bella, hennes familj och vänner, och på den fantastiska klass (VO16), som nominerat mig och som jag fått den stora förmånen att lära känna och vara en del av.

Sorg och glädje blandas. 

Mitt hjärta/mina tankar finns  just nu allra, allra mest hos Florence (Bellas mamma) och resten av familjen. De vill att vi pratar med varandra! De vill att vi lyfter frågorna om unga människors dåliga mående. De är så fantastiska som mitt i sorgen orkar! Jag älskar er! Ni är outstanding!

 

 

Nu är det lördag. Jag andas ut. Försöker fatta.

 

Jag har hasat runt i morgonrock länge. Solen är på väg ner när jag äntligen tar ett bad och sen en promenad, städar lite och sen ska jag laga middag.

Det blir Pasta alla funghi. Skickar en bild av maträtten till mina söner, och det dröjer inte så länge förrän Leo hör av sig och vill ha receptet. När han ringer är han redan på väg till affären för att köpa ingredienser.

Vi pratar länge medan han går där i affären och sen på väg hem.

Det är roligt att de tre sönerna är så intresserade och roade av matlagning!

"Vad ska jag ha för kryddor" frågar Leo.

Jag svarar "Så rena smaker som möjligt" "Inga överdrifter".

Och då kommer jag att tänka på E. Den italienske professorn, som jag hade en fin och kärleksfull relation till för ett antal år sen. Och som älskade mat och matlagning lika mycket som jag!

 

 

Det hade snöat ihållande under natten. På alla tak låg snön som nyligen varsamt vispad grädde. Vi stod på balkongen, E och jag, och tittade ut över den tysta staden. Det var så bedövande vackert.

Vi höll om varann. E var en mycket fysisk person, höll gärna om, smekte, kysste så fort han kom åt, hade så nära till ömheten. Det här var återigen en morgon som skulle utmynna i ett avsked senare på dagen. Vi bodde långt ifrån varandra, och våra möten innebar intensiva helger, och jobbiga avsked.

Maten var viktig! Vi lagade så mycket mat tillsammans. Förberedelserna, när vi omsorgsfullt valde varorna i affären, timmarna i köket, dofterna, glädjen av närheten till varandra i förening med det som vi skapade... så fint!

Den eftermiddagen - efter att vi stått på balkongen och sett ut över ett Norrköping inbäddat i vitaste vitt lagade E en pasta med skaldjur åt mig.

Det var enkla, rena smaker. Tomat, vitlök, musslor, räkor, lite vin. Inga konstigheter. Inga speciella kryddor.

Jag minns så tydligt känslan när vi satt där mitt emot varandra i hans vackra kök och tog de första tuggorna av den där fulländande pastan.

Jag tänkte "honom kan jag vandra med länge än".

Så blev det inte. Vi skildes åt några månader senare. 

Inga hard feelings. Han har hört av sig och velat ha tips på nån sås jag vispade ihop mitt i kärleksyran, och jag har frågat honom om vilken italiensk ost jag ska använda till just den här pastan...

Det är ok.

Värdefulla, vackra minnen ska vi ta hand om!

 

Och nu lite musik! För kärleken. Oavsett.

 

 

Till Bellas minne. Med kärlek större än allt annat!

 

 

 

 

Peter Gabriel/Washin of the water