Magiska ögonblick. Till Nike, med kärlek!
Det finns händelser som för alltid kommer att framstå som magiska, ja till och med avgörande i mitt liv. Det här är ett av dem:
För tio år sen höll grabbarna och jag på att flytta från det vackra lilla huset på Lullyhill till den jättestora efterlängtade lägenheten på Norrbackagatan i stan. Vi skulle lämna den milsvida utsikten över havet och närheten till tallarna, ljungen och doften av kåda mot närheten till trottoarer, kompisar och promenadavstånd till det roliga, spännade stadslivet.
Samtidigt med detta var det dags för Annahs första barn att göra sin entré på denna jord.
I slutet av sommaren hade Annah och jag kommit överens om att jag skulle vara med vid födelsen av den där lilla nya människan.
Ett uppdrag, som fyllde mig med enorm glädje och förväntan, men också ärligt talat med en viss oro och nervositet.
Jag hade visserligen fött tre barn själv, men aldrig sett en annan kvinna föda fram ett barn.
Hur skulle jag reagera? Skulle jag verkligen kunna vara ett stöd?
Annah och jag hade daglig sms-kontakt. Det lilla livet var beräknat till den 16 oktober (om jag nu minns rätt) och jag skickade oroliga meddelanden dagligen "Hur är det" "Har du fått några sammandragningar" "Hur är det med slemproppen".
Men den lilla livet lät vänta på sig.
Tills det var mitt i det värst akuta, ja snudd på hysteriska flyttkartongspackandet.
På eftermiddagen den 22 oktober messade Annah och skrev att "nu är det nog på G".
Jag rafsade ihop det viktigaste. Körde grabbarna till sin pappa och slirade iväg till Gotenhofsgatan, där Annah bodde i en liten lägenhet.
Den kvällen! Delfinmusik. Saccosäck. Nära samtal. Skratt. Varma duschar.
På efternatten ringde jag förlossningen och lämnade lägesrapport.
"Kom hit" sa barnmorskan.
Och jag mer eller mindre lyfte ut Annah genom dörren och in i baksätet på Annika och Bennys lilla extrabil, som vi skulle få låna som transportmedel.
När jag startade bilen tjöt en stark signal och bensinmätaren lyste illrött.
"Jävlar" tänkte jag, men rattade ut och styrde mot lasarettet.
Vi kom fram utan soppatorsk.
Det var tidig morgon nu, vargtimme, den 23 oktober.
Allt gick väldigt fort sen.
Annah fick duscha. Jag hörde hur hon stönade därinne i det lilla duschrummet när sammandragningar satte in.
Jag satt nervöst och väntade och tjoade peppande ord till henne utanför och kände mig ganska hjälplös inför det stora som höll på att hända.
Och sen tog det tjugo minuter.
Den där lilla människan som kom ut var alldeles perfekt. Och vacker som en daggdroppe på en nyponrosknopp.
Idag har jag varit på 10-årskalas hos den där lilla nyponrosdaggdroppen.
Ätit alldels för många fantastiskt goda macroner (bakade av Nikes moster Åsa), pussat på det lilla livet och vandrat i minnen.
Hon, Nike, är fortfarande vackrare än det mesta, och jag är stolt och väldigt glad att få vara en del av hennes liv.
Och mina pojkar har en "lillsyster", som är alldeles, alldeles särskilt speciell för dem!
Grattis älskade unge till dina första tio år på den här jorden! Och bara så du vet: We run the world!
Idag. Nike och jag.
Till Nike. Med kärlek!
Beyoncé/Run the world (Girls)