När det rämnar...
I Tallunden brister de skälvande knopparna. Vecklar ut sig, sträcker sig vällustigt och modigt mot solen.
Jag sitter på min balkong. Blickar ut mot det ljusgröna. Det nya.
Jag har sett det förut, men varje gång är det lika överväldigande. Lika berusande.
Jag borde vara full av glädje.
Men jag känner sorg.
För i år är det någon som inte får se och uppleva det här...
En som inte får vandra över åkrarna och strandhedarna och dra in dofterna av vår och hopp i sina lungor.
En som nu svävar i helt andra sfärer...
För några dagar sen nåddes familjen av budet att en vän tagit sitt liv.
Tiden stannar. Står blickstilla.
En hel bygd är i chock. Och gråter vanmaktens tårar.
Varför?
VARFÖR???
Vad vet vi om varandra? Egentligen? Vilka frågor ställer vi? Vad väljer vi att se? Vad väljer vi att höra?
Det är så många frågor som snurrar just nu...
Jag menar inte att skuldbelägga någon, absolut inte. Jag skulle bara vilja slå ett slag för att vi alla vågar lite mer!
Vågar ställa de "obekväma" frågorna. "Hur är det EGENTLIGEN?"
Våga PRATA om det som är jobbigt.
Suicid är förmodligen ett av de det mest tabu- och ångestladdade ämnen som finns. Därför - behöver vi prata om det! Avdramatisera. Luta oss mot varandra, och prata! Det kan HJÄLPA!
För det finns hjälp och stöd att få! Alltid! Ja, jag tror faktiskt det.
Nu skymmer det. Jag dra mig inåt. Sjunker ner i soffan. Andas. Tänker på liv. Liv som levs på så många olika sätt.
Och liv som inte orkar. Levas. Liv som rämnar. För att det inte finns några synliga utvägar.
Det känns så tungt.
Men vi kan hjälpas åt. Eller hur?!
Våga fråga! Våga vara obekväm. Skit i dina rädslor och ställ de där frågorna som vibrerar i dig!
Här finns bra information:
https://www.suicidezero.se nytänkande och konkreta lösningar för att rädda liv samt minska stigmatiseringen av psykisk ohälsa
http://spes.se finns för dig som förlorat en närstående i suicid.
Gunatt/Ainbusk singers