femtiofemplus

Ibland sköljer minnena in med oanad kraft, och inte alltid är en beredd. Ikväll har varit en såndär resa i minnen...

1980 åkte jag och Allrakäraste Annika till USA för att hälsa på mina släktingar Lola och Barnie i Sacramento i Kalifornien, och sen vidare till Est Manuel i östra Mexiko för att hälsa på Annikas farbror Lasse där.

Då, på den tiden var det ännu inte vanligt att ge sig iväg på så långa resor. Alla kompisar tyckte att det var skithäftigt och jätteroligt och aningen läskigt att vi skulle resa SÅ LÅNGT och SÅ LÄNGE. Märk väl att detta var före mobiltelefoner, datorer och Facebook, Insta och Snapchat... Världen var lite större då. Eller mindre. Hur man nu vill se det!

I slutet av augusti bjöd Annika och jag in vänner och bekanta till avskedsfest på Visborgsgatan 25. Vi bjöd på grönsakskalas med ganska mycket vin som tillbehör. Massor av kamrater kom. SÅ himla kul ! Det kändes som att vi skulle vara borta hur länge som helst, men det handlade alltså om tre månader. På den här tiden var det viktigt  att lämna rätt Poste Restante-adresser till kamraterna! (Undrar stillsamt om mina söner har en aning om vad en Poste Restante adress innebär/innebar?!) :-)

Vi reste. Med ryggsäckarna packade minutiöst och med humöret på topp.

De där tre månaderna kan en inte sammanfatta i ett blogginlägg, såklart inte, men skärvor, några ömsint bevarade fragment kan nog skönjas. I de här raderna.

Huset i North Highlands i utkanten av Sacramento som vi kom till. Med vinrankor och murgröna klättrande på husväggen. Vardagsrummet med en jättelik TV och plyschsoffor. Och den gamla katten och den ännu äldre hunden. Och de förväntansfulla släktingarna som öppnade sin famn. Sena nätter. Upptäcktsfärder. Galenskap. Och väldigt mycket av allt! 

Och sen en lerig väg genom böljande majsfält i Est Manuel och en jättelång orm som plötsligt slingrade sig fram några meter framför oss... Annikas kusiner Tito och Boyo, som tyckte att vi var "loco", och farbror Lasse, som vi hade långa nattliga samtal med. Och läste svensk poesi ihop med (han hade en gammal sliten antologi i sina gömmor) i ett litet rökfyllt rum tills solen gick upp.

Många år tidigare hade min släkting - Sigfrid - utvandrat till USA från Gotland. Han lämnade sitt hem i Roma 1913, och kom så småningom till Kalifornien, där han träffade June som han gifte sig med 1917. De fick två döttrar, och Lola var den äldsta - min mormors kusin. Lola gifte sig med Barnie från Texas, och det var alltså dessa släktingar Annika och jag besökte. De där tre månaderna i USA och Mexiko innehöll mer än jag kan (och vågar) återge här, men på många sätt var det min avstamp mot alla de andra äventyr jag senare "utsatt" mig för. Allt var liksom möjligt, och väldigt lite var förbjudet. Undrar ofta hur Sigfrid tänkte och kände när han lämnade ön för det äventyr, som skulle innebära att han aldrig mer återsåg sin familj och släkt i Sverige... Perspektiven svindlar!

Flera av dessa mina minnesbilders huvudpersoner är döda idag...

Barnie - en otroligt häftig man, som hade jobbat inom "filmen" och var kompis med bl a Gregory Peck och Audrey Hepburn. Han hade hur många historier som helst att berätta - från livet i Hollywood och "hundgörat" som det innebar att vara "alltiallo" på 50-talets filminspelningar.

Annika - min bästa vän. Ja vad kan en säga? Hon var/är en så stor del av mitt liv och det är fortfarande ofattbart att hon faktiskt inte finns här längre. Vi delade så många, många minnen och tankar. Sen hon dog har jag på många sätt känt mig som en mycket liten ö i ett rättså stort vilset och stormigt hav...

Lola - min mormors kusin, som närde ett brinnande intresse för släktforskning, och som var jättebra på att hålla kontakt med sin svenska släktgren. Vi brukade pratas vid per telefon varje Christmas Eve och önska varandra allt gott. Hon hade ett skarpt intellekt och en supervass humor, och skratten var många när vi hade våra årliga samtal.

Lasse - som tog en båt över Atlanten för att söka äventyr och frihet i Mexiko. Han kallades "El sueco" i den lilla byn, där han hamnade. En eftertänksam, lite vilsen man med ett stort, stort hjärta. Vi träffades sista gången på Annikas begravning och hade då ett långt, fint samtal.