Årets sista kontemplationsrace...
2017 är snart tillända. Har jag blivit modigare under året som gått? Har jag blivit mindre benägen att ta åt mig av suckar och gnäll och uppblåsthet? Har jag blivit bättre på att säga min mening, och ryta ifrån när orättfärdigheterna är uppenbara?
Jag hoppas det. Ja, jag tror faktiskt det. Jag har i allafall blivit argare! På ett sunt sätt!
#metoo har bidragit till stor del, och de nya bekantskaper och kontakter jag fått tack vare denna fantastiska rörelse lyfter och stärker mig. Gör mig klokare, gladare, friare. Tillsammans kan vi hur mycket som helst!
Jo. Jag också.
Jag har inte skrivit om mina erfarenheter tidigare, men precis som de allra flesta av oss kvinnor bär jag på upplevelser, ganska många, som fortfarande gör förbannat ont. De går inte att sudda ut, jag kommer att få ha dem med mig för alltid.
Den illaluktande gubbnäven om mitt elva-åriga knoppiga bröst. Det belåtna flinet, den simmiga blicken. Min rädsla.
Och äcklet. Som fortfarande finns i mig som ett fysiskt illamående.
Den feta bankdirektören i Visby innerstad i vars hus jag hyrde ett rum under gymnasietiden...hur han gjorde närmanden, hur han flåsande talade om att jag kunde få hyran avskriven om jag var "lite snäll mot honom"...och hur han sen vräkte mig med en dags varsel efter att jag knuffat bort honom med all kraft jag förmådde...
Hur jag fick en kniv mot halsen i dunklet på Ritz bar vid Medborgarplatsen efter att jag avvisat en man, som trodde han var en skänk från gudarna...den gången blev det polisanmälan, rättegång...och mannen ifråga blev fälld...men jag levde med paranoia länge efteråt och vågade knappt åka tunnelbana eller buss, och betalade dyrt för psykoterapi för att överhuvudtaget orka ta mig ut i det offentliga rummet...
Hur den maktfullkomlige rektorn och högt uppsatte partimedelmmen i Zimbabwe gjorde mitt liv till ett helvete efter att jag med all tydlighet avböjt hans sexuella inviter...
Alla gånger mitt nej inte har respekterats. Både i tillfälliga och fasta förbindelser.
Alla de gånger jag gjort saker jag egentligen inte velat, av rädsla av att inte räcka till, bli lämnad, bli utsatt för värre saker...
Alla tillfällen av förminskning, alla antydningar, alla ord, allt kladd...all skam...
Alla de gånger jag har balanserat på knivens egg...
Det jag vill mest av allt nu är att jobba vidare med att på alla tänkbara sätt tydliggöra strukturerna, de patriarkala - för eleverna jag jobbar med, för alla andra unga människor jag träffar, och för de äldre också förstås. Diskutera. Vända och vrida, Se mönstren. Och göra nåt! Åt det!
Det är slut på samban nu, si senor!
Jag har levt snart femtionio år på den här jorden.
Jag har gjort en del bra saker, det tycker jag nog trots allt. Bl a har jag uppfostrat tre pojkar, som idag är unga män. Tre unga män med självklart feministiska tankegångar och beteenden. Det är hoppfullt!
Jag är så tacksam att jag får uppleva denna kraft, denna rörelse, som äntligen får trollen att vackla! Tänk att få vara med om det här. Så häftigt!
Ljusen brinner sakta ner i ljusstakarna på det vackra gamla slagbordet.
Här satt jag tillsammans med min yngre bror häromdagen och pratade om precis detta. Om feminism och strukturer. Han är en av de som är självklar. Hur kommer det sig att vissa män SER och FÖRSTÅR det självklara, och andra inte alls? Förebilderna är såklart väldigt viktiga, avgörande t o m.
Vår pappa var född 1923, alltså uppvuxen i en tid då strukturerna var stenhårda och sällan ifrågasatta. Men han var så oerhört "modern" i sina tankegångar. För honom var jämlikhet en dygd. Han hade ett mycket starkt rättspatos, tog alltid ställning mot förtryck av alla de slag, och en av de sista diskussionerna vi hade innan han lämnade detta jordelivet rörde faktiskt feminism och hur vi kan uppfostra våra barn till ett jämlikt tänk.
Han hade så många tankar på mina pojkar de där sista dagarna. Han sa flera gånger att han var stolt över mig som dragit upp de där pojkarna på egen hand. Jag kan säga att det är en himla tur att mina pojkar haft sin morfar som manlig förebild, jag har honom att tacka för mycket!
Nu är det snart nytt år. Jag firar nyårskvällen alldeles själv. Det är inte ett dugg sorgligt utan faktiskt väldigt skönt och väldigt bra. Helt självvalt, för att jag vill, och behöver det.
Jag har lagat en riktig festmiddag medan jag lyssnat på Mia Skäringers vinterprogram på temat döden, och livet.
Vilket program! Tårarna droppade rakt ner i den reducerade rödvinssåsen, och kroppen fylldes av igenkänning. Ja, det var en rent fysisk känsla att lyssna till hennes fantastiska berättelse/beskrivning av sin mormors sista dagar i livet. Lyssna du också, programmet finns på SRplay.
Förhoppningar? Jodå. En hel del. Men de håller jag för mig själv.
Tack för att du läser min blogg!
Jag önskar dig allt gott inför det nya året. Det kommer att bli bra, det känner jag på mig!
Jag önskar dig allt gott inför det nya året. Det kommer att bli bra, det känner jag på mig!
The healing day/Bill Fay