När jag var sjutton år...
...tog jag ett sabbatsår från gymnasiet. Åkte till Stockholm, tog hand om rikemansbarn på dagarna, tecknade kroki på kvällarna i Isac Grünewaldsateljén, hängde på Moderna muséet på helgerna, träffade Ingrid som pluggade på Konstfack och fick genom henne en ny spännande bekantskapskrets.
Livet låg framför mig och det fanns egentligen inga begränsningar eller hinder.
Imorse dog en annan sjuttonåring...
Det liv han hade framför sig finns inte längre.
Han förlorade kampen mot den jävla cancern...
Dimensionerna svindlar.
Edda och jag åker till kyrkogårdarna på eftermiddagen. Det är en så fantastisk dag. Solen värmer och det är alldeles stilla. Naturen hyllar A idag!
Vi tänder ljus för A och för pappa Helge, och för Annika. Vi vandrar runt och det är så magiskt vackert. Vi småpratar och Edda lägger armen om mig. Vi delar stunden. Närheten. Försöker få grepp om det ofattbara. Kanske är det så att livet aldrig är närmare än när vi precis upplevt döden?
På kvällen åker jag tillbaka till kyrkogårdarna. Vandrar runt. Det är mycket folk, som liksom jag, sökt sig dit.
Vi nickar åt varann, hälsar. Ler.
Jag känner att jag behöver, måste, få gå runt här en stund till.
Själarnas dag. Själarnas kväll.
Till dig du lille kämpe, som reste vidare idag...
We are free now/Enya