Barfota
Mörkret har sänkt sig över den lilla viken som går in mellan städerna Valetta och Sliema. Jag har en perfekt utsikt från det häftiga penthouse, där äldste sonen bor. Längs strandpromenaden här i Gzira glimmar silvriga lampor, de reflekteras i det svarta vattnet. Den mäktiga kupolen i Valetta reser sig i fonden och masterna från hundratals båtar lyser vita. Ljumma vindar från Medelhavet sveper in.
Och här sitter jag alltså. I linneshorts och en tunn tröja. Och jag är BARFOTA. . Det är hur vackert och underbart som helst!
Har haft en nästan overkligt pressad period på jobbet den senaste månaden. Ett schema som inneburit lektioner från åtta till morgonen till halvfyra på eftermiddagen. Varje dag. Det kallas "förtätning av schemat".
Fem olika kurser. I tre olika klasser.
Dessutom mentorsskap. Och programansvar.
Jag vet. Jag skulle ha skrikit högre. Jag skulle ha slagit näven i bordet och tjutit att "det här är åt helvete".
Men det har jag alltså inte gjort. Jag har istället vridit mig själv sju varv runt pålen och rusat fram och tillbaka som en skållad råtta. För att få det att funka. Lärarsjuka i kvadrat! "Efter höstlovet blir ju schemat betydligt luftigare".
Självfallet är det ett systemfel.
Och jag kommer inte att gå med på något liknande igen. Det är aldrig, aldrig värt mödan. När priset är en fullkomligt utmattad kropp och hjärna som det kommer att ta betydligt mer än en vecka på Malta att reparera...
Men. Just nu. Just i detta nu. Är jag här, och bara här. Jag är så glad över att vara hos min stora unge, och jag är upprymd över den mångkulturella atmosfär som råder varhelst jag promenerar. Dofter och språk från hela världen blandas längs gatorna.
Och om jag skärper blicken alldeles extra mycket när jag spejar ut över havet kan jag nästan se konturerna av den afrikanska kontinenten...
Dagens låt är till Leo!
One love/Bob Marley