femtiofemplus

 

Jag har hängt upp ett tyg från Zimbabwe på min balkong (förövrigt ett av de tyger jag bar mina pojkar på ryggen i när de var små). Det skymmer insynen något. För det mesta bryr jag mig inte så mycket om grannarna mittemot ser hur jag dricker kaffe eller bubbel, röker, läser, funderar...men just nu känner jag mig introvert och vill vara ifred. Jag vill inte synas helt enkelt. Jag vill sitta i mitt lilla uterum och fundera i lugn och ro. Utan att nån slängar blickar på mig.

Föresten så är nästan inga av mina vanliga grannar hemma. Lägenheterna mittemot befolkas nu av nästan uteslutande unga människor med långt hår och festlystna ansikten.

Det är Stockholmsvecka och det går att dra in en rejäl hacka på att hyra ut sin boning.

För många är det en nödvändig extrainkomst, jag klandrar ingen.

Men. Jag vill inte att de tittar på mig. De tillfälliga grannarna. Jag vill vara ifred.

 

Nästan hela min semester är gången. Den första augusti börjar jag mitt nya jobb. Dagen innan, alltså den sista juli entledigas jag från min lärarjobb.

Det känns spännande, och skönt pirrigt med det nya. Jag ser fram emot de utmaningar som väntar, tror att jag kan göra nåt bra av det förtroende jag har fått.

 

 

Det är intensiva veckor nu. Så många möten som ska bli av. Logistik på hög nivå när syskon och kamrater landar på ön samtidigt...

 

Yngre brors f d sambo och bonusdotter bodde här en vecka. Och yngre bror också. Madrasser på golvet, Prosecco på balkongen och flera härliga middagar. Så glad jag är att de där två kvinnorna kommer hit, så glad jag är att vår kontakt fortsätter. Stjärnfamilj i sitt bästa! 

 

Och igår kom yngsta brors dotter och Karlstadskusinens dotter hit och bodde en natt. För att få smaka lite på stadslivet. Och det slog mig: Jag kommer faktiskt precis ihåg hur det kändes att vara sexton år!

Underbart att få dela lite tankar med de där två unga kvinnorna, som är så kloka och målinriktade! Och sugna på att tänja på gränserna...

 

Jag har jobbat lite också. På Almedalsveckan. Som entrévärdinna på några olika event/mingel. Det var .. .intressant. Och svettigt. 

Almedalsveckan är ju ursprungligen en demokratisk plattform/mötesplats. Så blev det inte i år.

Jag brottades med känslor av vanmakt, ilska och beslutsamhet när jag mötte de små pojkarna förklädda till vuxna män i sina välstrukna pikétröjor med djävulens text printat på ryggen. Tyrrunan som vajade...och faktiskt tvingade viktiga grupper att dra sig ur veckan pga rädsla för hoten och trakasserierna.

För mig är det enkelt. Sverige måste förbjuda nazistiska organisationer. Punkt.

 

Idag var det musikfest i Åsbergska hagen. Jag hade inte möjlighet att vara med trist nog. Slite Cement spelade och flera andra bra band/artister. I slutet av 70-talet var jag med i musikfestkommittén som anordnade musikfester bl a i Åsbergska hagen. Jag minns Peps Persson och hans bandmedlemmar från Jamaica, som hade sina stora familjer med sig. Jordcirkus var här och framförde fantasiska, provocerande föreställningar.

På en musikfest i Hemse uppträdde jag själv med låtar av Victor Jara, och på samma fest mötte jag HONOM.

Han som på ett förunderligt, hemligt sätt fortfarande värmer mitt hjärta. 

 

 

Igår anlände ett konstverk av Elin Johansson (du hittar henne på Insta: patriarkatetochjag) per post. SÅ glad över den tavlan, som nu pryder sin hederplats i vardagsrummet. Mer behöver inte sägas faktiskt.

 

 

Godnatt kamrater. Allt gott!