Med regelbunden oregelbundenhet...
På balkongen
Regnet trummar taktfast mot balkongmöblerna. En dag av tryckande värme får nu äntligen sin förlösning. Det mullrar i fjärran. Nyss fladdrade alla lampor i lägenheten. Det lättar nu.
Längesen jag skrev.
Regelbunden oregelbundenhet...
Har inte haft ork. Har inte haft lust. Har inte haft inspiration.
Konstigt egentligen eftersom skrivandet alltid har varit min ventil, min räddare.
Och en längre peroid har jag behövt ventiler.
Men jag har inte orkat.
Sommaren är tillända.
Den har varit intensiv.
Och jag är rätt glad att vara tillbaka i rutiner och tydlighet.
Idag har jag varit på inflyttningsfika hos en av sönerna, som nu flyttar ihop med sin gulliga flickvän i en superfin lägenhet med utsikt över kvarnar och hav. Jag träffade tjejens familj för första gången, och det kändes så bra! Men sen, när jag kom hem...började tårarna rinna. Att inte ha någon att dela den där glädjen med...att inte få vara stolt och lycklig TILLSAMMANS med någon. Fan va tufft det kan kännas! Den ensamma mammans fucking lott.
Sommaren har inneburit skördetid. Jag är så GLAD och STOLT över att ha åstadkommit ett så fint trädgårdsland!
I kolonilotten
Varenda dag har jag knipsat dill, skördat bönor, dragit upp rödbetor och plockat jordgubbar, hallon, vinbär och krusbär.
Det är få saker som kan mäta sig med den glädjen. Att få ta emot jordens gåvor. Som jag har njutit!
Jag fick tillfälle att umgås med bror Johan och hans familj lite mer än andra somrar. Att få tillfälle att lära känna barnen lite mer var fint . Vi är långt ifrån varann rent geografiskt och så mycket hinner hända på ett år. Och jag tycker så mycket om dem, och skulle vilja vara närmare!
Wille, Olle och Emmy. Älskade syskonbarn.
En dag i slutet av juli for kära vännen Lotta och jag norrut för att lyssna på den födelsedagspresent hon gett mig. Längst fram, lutade mot kravallstängslet njöt vi av Weeping Willows. Bredvid oss stod ett gäng sommar-fåröbor, som gjorde sitt bästa för att synas och höras...DET var irriterande och frustrerande, men konserten var bättre än deras försök att synas, och höras...
Lotta är en så kär vän. Vi har träffats "på äldre dar". Det är inte så lätt att skapa relationer när en börjar bli äldre, men här har det varit en fullträff. Och jag är så glad över vår vänskap!
Jag och kära vännen Lotta
Mitt i sommaren höll jag en kurs i etik på jobbet. Elva mycket engagerade deltagare gjorde träffarna en gång i veckan till guldkorn i den heta sommaren.
Till en av träffarna bjöd jag in Haridev Kaur, som berättade för oss om sin livsresa. Om att allt egentligen är möjligt. Trots att det ser för jävligt ut. Så oerhört rörande och berörande.
Att få vara tillsammans med en grupp "elever" på det här sättet är faktiskt bland det bästa som finns. Att få dela med sig, och få ta del av, och så knyta ihop säcken ihop. Oslagbart faktiskt. Läraryrket är nog bland de bästa yrken som finns!
Haridev Kaur
Nu stilla
snart måsten igen
men en stund av fri het
bara lite till
Weeping Willows/Let go