Vän med stort V.
1979 träffades vi för första gången. Jag skulle göra min förskolepraktik på dagiset Christer var föreståndare på. Visborgsstaden. Han låg faktiskt och sov när jag kom dit! Det var precis efter middagsvilan och alla utom Christer var vakna. Ungarna skuttade omkring och var hur glada och nöjda som helst. Där stod jag bredvid den tjocka madrassen i vilrummet och sa "hej" och "hallå" några gånger och kände mig minst sagt obekväm innan han yrvaket tittade upp och sa "välkommen hit".
Och ja. Sen dess har vi kamperat ihop på alla möjliga och omöjliga sätt.
Det är nästan fyrtio år nu ! Svindlande ju.
Christer är den människa som har följt mig genom mitt livs upp och nergångar.
Han vet mer om mig än de flesta andra.
Därför är det väldigt tryggt och skönt att ikväll sätta sig vid ett middagsbord med honom. Och liksom börja där en slutade. Förra gången. Vi behöver inga längre resumeer.
Vi har sjungit "Auld lang syne" i Mwumbabergen i Zimbawbe tillsammans med engelska kvarlevor.
Vi har skålat "killevippen" åtskilliga gånger och vi har vandrat på Gotska Sandöns vita stränder.
Men mest av allt har vi pratat.
Delat tankar om det vi anser viktigast.
Arbetet med människor. Det närmaste.
Pedagogik. Och psykologi.
Vi är så lika i våra tankegångar.
Vi är båda sprungna ur den gotländska myllan med allt vad det innebär, och vi har båda gjort resor som inte alla gör.
Vi har fått strida mot fördomar på olika sätt och vi har vunnit många av de där striderna.
Vad kan jag säga?
Att ha en vän som Christer är guld.
Jag älskar dig käraste bror.
Så är det!
Den här låten lyssnade vi mycket på i början av 80-talet, och det är väl fortfarande vårt signum!:
Svart eller vitt/Mia Sandberg