Stormen dånar utanför fönstren. Nyss promenerade jag hem mellan husen på Kung Magnus väg. Kragen uppfälld, strävande i den hårda motvinden. Nu sitter jag i köket. Tänt ljus. Peter Gabriel som sällskap.
Lycka är att ha en liten Nike i sitt liv. Tänker jag. En liten Nike som vi firade ikväll, hon fyllde år häromdagen. För åtta år sen var jag med när hon föddes, ett hedersuppdrag som slår det mesta! Vi pratade om det ikväll - hur det var då. Timmarna innan. Mamma Annah framstupa på saccosäcken, delfinmusik på cd-spelaren, småprat. Nike hade bråttom ut i den här världen. Tjugo minuter efter att vi kommit till BB kom hon. Med en tjock svart hårkalufs och vackra, vackra bruna ögon som fullständigt bedårade oss.
Jag har haft skrivkramp en period. Det inträffar med jämna mellanrum. Mest handlar det om nånslags osäkerhet över om det jag har att säga/skriva verkligen är viktigt eller intressant...
Det handlar också om ork. Parallellt med mitt heltidsjobb pluggar jag på distans (mot Umeå Universitet) och skriver en hel del uppgifter.
Just nu håller jag på med ett arbete om genus och heteronormativitet. Det tar mycket energi att skriva vetenskapligt och analytiskt, men ger mig också otroligt mycket. Att få formulera djupare. Att få lära nytt och verkligen få dyka ner i något jag finner så intressant. "Det mångkulturella klassrummet" heter kursen.
Upplägget handlar mycket om att reflektera över egna fördomar och beteenden. Nyttigt och väldigt roligt.
Kan varmt rekommendera några av de böcker jag plöjt såhär långt:
Feministerna Gotland har lagt ett förslag om att utbildning om heteronormativitet borde ingå som en självklarhet i lärarutbildningen. Det tycker jag också!
Jag skulle kunna skriva mycket om det rådande klimatet i Sverige. Om hur vi i fredags fick ta emot beskedet om att ett hot riktats mot vår skola, dagen efter den rasistiska attacken i Trollhättan. (Frid över de mördades minne!) Om hur jag blev fysiskt illamående och kände mig så jävla rädd. "Var är mina ungar?" var det första som for genom huvudet. Mina halvafrikanska barn, som mycket väl skulle kunnat vara måltavlor för någon som tar sig rätten att "skipa rättvisa" med rasistiska förtecken. Fy fan!
Vi behöver vara modiga nu! Vi behöver säga ifrån varenda gång vi hör tillstymmelsen till "köksbordsrasism". Det får vara slut på att klappa medhårs. Det är dags att kalla de bruna krafterna för vad de är. Var modig! Tystnaden har redan skördat tillräckligt med offer...
En sång till modet/Mikael Wiehe
En sång till modet
Text och musik: Mikael Wiehe, 2000
Här är en sång till modet
Den är till alla dom
som vågar tro på morgondan
fast natten är så lång
Här är en sång till modet
en liten, enkel låt
Det kanske verkar meningslöst
Men jag sjunger den ändå
Här är en sång till modet
till glädje, hopp och skratt
Till dom som tror på kärleken
fast hatet är så starkt
Till alla som slår sej samman
Till alla som ställer krav
Till dom som vet hur svårt det är
och ändå säger ”ja”
Här är en sång till modet
hos dom som vågar se
Som inte låter tysta sej
men säger som det är
Till alla som bygger broar
Till alla som släpper in
Till dom som tror att människan
kan göra det, hon vill
Här är en sång till alla
som vägrar att ge opp
Till dom som kämpar vidare
fast livet är så hårt
Till alla som vågar längta
till nåt, dom aldrig sett
Som inte låter kuva sej
men håller på sin rätt
Här är en sång till modet
Den är från mej till dej
En liten enkel visa
med det, jag helst vill säg’
Så vårda den väl och lär den
och nynna den ibland
För då växer den och sprider sej
i hela Sveriges land
