Ett foto. Fem liv. Och många dimensioner.
Ropafadzo, Chipo, Lazarus, Lilian och Tichaona
Året är 1994. Fotot är taget under en tepaus på Ratidzo Training Centre i Masvingo i södra Zimbabwe. Här tillbringade jag fyra år tillsammans med de här fem unga människorna. Och fyrti barn/ungdomar till.
Jag kan utan tvekan medge att de skakade om, och förändrade mitt liv. Rakt igenom. Och på djupet.
Lazarus. Stolt. Rakryggad och så god på alla sätt och vis ! Född i en by i östra Zimbabwe. Hans mamma hade fött åtta barn, som alla dött vid mycket ung ålder. Så kom Lazarus. Han levde. Överlevde. Men han hade en cp-skada. Förmodligen p g a en långdragen förlossning. Han fick namnet efter Lasarus i bibeln - han som var död, men väcktes upp, och återvände till livet...
Lazarus far var alkoholiserad, och våldsam. Misshandlade både sin fru och sitt enda barn. Mamman fick bestående hjärnskador av misshandeln och hamnade på en institution långt ut på landsbygden i Nyanga.
Lazarus fick följa med. Fick bo tillsammans med människor som var väldigt sjuka. När en rehabiliteringstekniker (en yrkeskategori som främst arbetar uppsökande/rådgivande på landsbygden) kom till institutionen hittade hon Lazarus i ett djupt depressionstillstånd. Hon tog med honom till Masvingo, till specialskolan Ratidzo, där han också fick bo. Det var här jag träffade honom några år senare.
Han hade fått ett liv, där han kunde utveckla sina förmågor. Han var väldigt duktig på att snickra, och höll mest till i verkstaden tillsammans med min counterpart Matorofa.
Chipo, som betyder gåva på shona, var en ung kvinna med svåra upplevelser bakom sig. Hon hade utnyttjats sexuellt av flera män i sin närhet, och när hon kom till centret var hon fullständigt innesluten i sig själv. Men hon blomstrade sen. Blev den som var ansvarig för städning och tekokning, och hon styrde och ställde med grabbarna, som hon tyckte inte höll tillräckligt rent. Hon älskade att färga tyger och göra screentryck, och hon var den som alltid tog emot kunder som kom för att köpa våra alster.
Ett av Chipos tygtryck.
Ropafadzo. Blyg och lite rädd i början blev sen den som verkligen tog hand om de andra och såg till att de mådde bra. Hennes skratt hördes långt, och hon var kärleken själv.
Lilian ville lära sig sy och färga tyger, och hon arbetade från tidigt till sent. Var alltid, alltid sugen på att lära sig nya saker, och tog sig an alla uppgifter med stor koncentration. Hon blev ansvarig för symaskinen, vår dyrgrip, och sydde fina lapptäcken, dukar och grytlappar av våra tygtryck.
Tichaona kom till oss från ett barnhem. Där hade han varit eftersom mamman (som var ensamstående) inte hade möjlighet att ta hand om honom. Han var energin själv. Ett yrväder, som pratade och pratade, och fick oss alla att skratta. Men han var också en orolig själ. En morgon väcktes jag tidigt av en mina arbetskamrater. Hon bultade på dörren och berättade med andan i halsen att Tichaona hade försvunnit. Vi gav oss ut för att leta. I omgivningarna först, sen tog vi bilen och åkte till Tichaonas hemby, där mamman fortfarande bodde. Och jo, där var han. Han hade liftat först, sen gått den sista milen. Han längtade efter sin mamma, sa han, men mamman skakade på huvudet och sa att "jag kan inte ta hand om honom, det orkar jag inte". Jag såg nu att mamman var sjuk, väldigt sjuk, och förstod att hon inte skulle klara av att ha Tichaona boende hos sig. Efter lite lirkande åkte Tichaona med oss tillbaka till Masvingo, men med ett löfte om att vi skulle besöka mamman ofta. Det gjorde vi också. En gång i veckan for vi till hembyn och tillbringade några timmar där åt gången. Det skulle visa sig bli viktiga timmar och möten. Mamman blev sjukare och sjukare, hon hade AIDS, och ett halvår senare dog hon.
Tichaona var en av dem som bar mamman till graven, och han höll ett fantastiskt tal till henne, medan tårarna strömmade nerför hans kinder.
Min Leo var dagligen hos oss på centret. Jag hade en timmes amningstid om dagen, och Leos pappa kom med honom till mitt jobb för att jag skulle få amma. Ungdomarna var förtjusta, och Leo vandrade från famn till famn. Så mycket kärlek som utbyttes !
Leo i pappas famn vid den vita rosenbusken i vår trädgård.
Drömmen att åka tillbaka till Mavingo lever. Det skulle vara fantastiskt att få träffa alla ungdomarna igen. De är förstås inte ungdomar längre, utan faktiskt närmare fyrtio år allihop...
Jag bär på en evig tacksamhet över att jag fått dela så många upplevelser med dem. En lång räcka av dagar som för alltid har ett särskilt litet varmt bo inom mig.
Ett foto. Fem liv. Och så många dimensioner...
Ishe komborere Africa/Lazarus Staziyo and Tehillah Praise (Zimbabwes gamla nationalsång, som vi sjöng varje måndagmorgon på centret)
https://youtu.be/QBf59GVOuSE
https://youtu.be/QBf59GVOuSE