En älskad farmor har lämnat oss...
I Zimbabwe blommar jakarandaträden just nu. Blombladen faller mot marken. Färgar trottoarerna svagt lila. Det är varmt och alla längtar efter regn.
I byn Takavarasha, där mina pojkars afrikanska rötter finns, är det sorg. Och här också.
En stark, tongivande kvinna har lämnat det här jordelivet.
MaiVhanga, pojkarnas farmor är död.
MaiVhanga, älskad farmor
Jag träffade MaiVhanga första gången 1994. Jag var så nervös inför det mötet! Jag skulle presenteras för min älskades familj för första gången. Vi hade varit ett par i
nästan två år, men nu skulle det bli formaliserat och bekräftat enligt tradtionella normer. Som den första vita kvinnan i den här släkten skulle jag bli "godkänd", eller inte.. Jag fixade håret, klädde mig fint och tog några djupa andetag. Knäna skakade när jag klev ur bilen framför MaiVhangas hus i den soldränktna byn. Hennes kärleksfulla, varma kram kommer jag alltid att minnas. "Det ordnar sig nog" tänkte jag då. Hon log. Hälsade mig välkommen och bjöd mig in i huset. Hon bekräftade mig.
Där satt jag sen i en "fästmanssoffa" medan hela byns befolkning ( säkert 1000 personer) kom förbi och tittade på mig och gav sina utlåtanden. "Hon ser stark ut" "Hon kan nog klara det här" osv var det som dryftades den här heta eftermiddagen.
Efter att min fd svärfar VaBhuru accepterat mig som svärdotter och gett mig en fin brudgåva var jag och min älskade "gifta" och jag var upptagen i gemenskapen.
Det var en omtumlande och fantastisk upplevelse.
Den finaste, svarta geten slaktades och grillades och kvinnorna i byn prisade kärleken genom sång och dans.
MaiVhanga, Leo, jag och Lorentso (pojkarnas yngsta farbror)
När vår första son Leo föddes 1995 var MaiVhanga ofta hos oss i Masvingo där vi bodde i ett litet hus med en trädgård där citronträd, bananplantor och blommor vänslandes med varandra. Leo satt ofta tryggt på maiVhangas rygg, insvept i den varma, gula filt hon stickat åt honom (den finns kvar, i hans "minneskatong" på vinden).
Måne över Great Zimbabwe (helig plats nära Masvingo, som jag och MaiVhanga besökte tillsammans flera gånger...
Vi hade så många fina, nära samtal MaiVhanga och jag. Om kärlek, om relationer och om det viktigaste i livet: att hålla sin egen fana högt.
Trots att mina pojkar inte har fått uppleva hennes närvaro kan jag se att de bär vidare hennes arv: att alltid, alltid stå upp för sina val, sina åsikter. Att alltid bära fanan högt, och stolt.
Nu, i den här natten gråter jag. Jag skulle önska att jag fick möjlighet att krama dig MaiVhanga som du en gång kramade mig - och hälsade mig välkommen i gemenskapen.
Tack för det du gav av kärlek och självklarhet! Det för vi vidare! Jag lovar!
Vashandiri , Zimbabwe Lutheran Church (MaiVhangas reliogösa tillhörighet)