Om möten
Jag har städat ut julen. Det tog en hel dag. Kanske beror det på att jag lyssnar på Händels opera "Xerxes" samtidigt som jag städar? Musik som föder tankar, längtan. Jag har svårt att fokusera på ljusstakar, tomtar och änglar. Jag tänker mycket på människor jag mött. Och minnen aktiveras och "stör".
Möten... så många. Jag träffar väldigt många olika människor i mitt arbete, det är ett ständigt flöde av kontakter, studerande, uppdragsgivare etc. Varje möte är unikt. När jag ser in i en annan människas ögon, tar hennes hand, bekräftar. Ett möte mellan själar, tankar, erfarenheter och önskningar.
Tänker på människor som passerat i mitt liv. Snabba möten ibland. Goda möten. Svåra möten. Omtumlande möten.
Värmen från en fantastiskt inspirerande föreläsning för flera år sen sitter kvar. Emmanuel Ezra, läkare från Värmland delade med sig av sina tankar kring just det goda mötet.
På en mikrosekund läser vi av människan vi möter. Sätter in henne i något av våra undermedvetna fack. God, ond, snäll, kompetent etc.
På en MIKROSEKUND!
Det föranleder mig att fundera över hur många jag har ratat på min väg - p g a mina dolda programmeringar... Hur många fantastiska möten har jag gått miste om ?
Jag har dock ett pärlhalsband trätt av näranog självlysande möten. Ett halsband att bära med vördnad och tacksamhet. Att jag har fått vara i dessa sfärer, där ibland magi har varit en ingrediens. Vid ett fåtal tillfällen har tiden stannat, och för evigt etsat in oändligt vackra mönster på just den pärlan.
Tvillingskap? Jo, det tror jag på. Att det finns någon som väntar på att bli mött av just mig ! Om jag har mött ? Jo. Jag tror det, är nog övertygad om det faktiskt. Det är en så stark känsla av samhörighet när man träffas, och en så stor sorg när man inte får/kan ha kontakt. Den där biten av mig ropar ständigt.
Ur boken Själsfränder av Rita Rogers
"En själsfrände är någon som du är andligt bunden till. Mellan er finns det band som aldrig kan brista. Ett band av kärlek och förståelse som överbryggar allt. Mellan dig och din själsfrände gäller en orubblig attraktionslag. Det är som om magnetism drog dig mot just den personen, ett kraftfält du aldrig kan fly ifrån.
Ofta går allt väldigt fort när själsfränder möts. I och med känslan av att man redan känner varandra och i och med de intensiva känslorna och känslorna av samhörighet som infinner sig i första mötena så går ofta allt i mycket snabbare tempo än vad andra relationer har gjort. Kanske blir du förvånad över dig själv och ditt beteende och kanske är du lika oförmögen att förklara dina känslor som att förneka dem.
Man upplever att man kan prata i timmar om precis allt mellan himmel och jord och man känner omedelbart en gemenskap och samhörighet. Det är som om man för första gången i sitt liv blivit förstådd och även blivit tillåten att vara precis den man är."
Det finns människor, som änglarna liksom "droppar" framför dina fötter. Det sker högst fem gånger under din livstid, det där "droppandet". Sa E en natt när vi satt i det lilla matrummet i Äppelviken, i kollektivet där vi båda bodde. "Därför måste du vara uppmärksam, och väldigt sensitiv. Tänk på att det inte sker så ofta ! Tänk på att ta tillvara det änglarna ger dig !"
Själv sa han att han hade haft tre riktiga vänner i sitt liv: Den viktigaste var Jorge, som han vuxit upp tillsammans med. De bodde grannar. Lekte, skrattade, delade hemligheter med varann. Blev så småningom politiskt aktiva, och fanns med i Allendes nätverk.
Jorge, suckar Edgardo, var en av alla de studenter som hölls instängda på Estadio Chile (idag Estadio Victor Jara) i Santiago de där blodiga septemberveckorna 1973...
Jorge var också en av dem som aldrig mera sågs. En av dem som "försvann".
Tårarna droppar rakt ner i tekoppen, när E beskriver den förtvivlan han kände, när han förstod att han skulle vara tvungen att leva resten av sitt liv utan att få veta om Jorge trodde att han hade förrått honom. De hade ju varit tillsammans den där kvällen, i en lägenhet i centrala Santiago, livrädda över det som skedde runtomkring dem. E hade lämnat lägenheten bara minuter innan militärpolisen slog till. Och han fick aldrig veta vad Jorge trodde och tänkte innan han "försvann".
Flera år senare skumpar jag fram på en mycket lerig byväg i södra Zimbabwe tillsammans med Will.Han är lika gammal som jag, faktiskt bara några dagar äldre. Vi har skrattat åt det - att vi är nästan tvillingar. Nu arbetar vi ihop med ett projekt på landsbygden som gäller barn med funktionsnedsättningar och rehabilitering
Will jobbar för FN, och har en bra jeep, som tar oss fram även på de mest ogästvänliga stigarna.Det är månsken den här kvällen, och vi befinner oss plötsligt i ett förklarat lugn. Där i jeepen pratar vi obehindrat om saker, som nog förvånar oss båda. Det är som om månen, som lyser utanför, och det skyddande mörkret i bilen ger oss modet. Will berättar om Tsitsi.
De två möttes i Zambia, på ett träningsläger för gerillasoldater. Det här var mitt under befrielsekriget i Zimbabwe - 1975 närmare bestämt. (Detta år gick jag ut nian, och började på gymnasiet, rätt nöjd med min tillvaro...)
Tsitsi var två år äldre än Will (som var 16 när han gick med i befrielsearmén).
"Hon blev min allra bästa vän", säger Will. "Det hände direkt. Vi visste det. Sådär bara. När vi träffades och började prata. Det var som om det var förutbestämt."
Två år fick vi tillsammans. I träningslägret. Och sen i striderna i Zimbabwe. Hon dog utanför Bulawayo, fick en skottsalva rakt i magen...
"Jag var med och begravde henne. Hon var så vacker, men så sargad. Jag grät inte då. Men jag gråter nu. Hon var en sån som gudarna sänt...Och hon kommer aldrig tillbaka..."
Union Street i Harare 1991. Forum Syds gästhem. Där träffade jag Bengt Sjögren. Han var välkänd som naturvetenskaplig skriftställare, naturskildrare, kritiker och forskningsresande med Västindien, Afrika och Seychellerna som specialitet.
Vi samtalade en hel del om Karibien, och specifikt Carriacou, en liten ö norr om Grenada. En plats som vi båda besökt och blivit förtjusta i. Men mest samtalade vi om livet, naturen och alla de viktiga mötena och tankeutbytena. Kvällarna var varma, och den zimbabwiska ölen (Lion) var försvinnande god där under den afrikanska sammetshimlen. Bengt var ödmjuk och hade nära till skratt. Hans distinkta skånska dialekt, det långa skägget, och värmen i hans ögon minns jag bäst.
Vi brevväxlade under flera år. Han återvände till sitt hem i Skåne (där han bl a under flera år var konsul för Seyschellerna), och jag fortsatte mitt värv i Masvingo.
Sen kom barnen, och jag hade fullt upp med mitt nya liv. Tappade kontakten med Bengt (och många andra). Men i bokhyllan har jag fortfarande en av presenterna han skickade, boken "Vägen till glömda öar" med en fin dedikation (skriven med riktig bläckpenna) från "vännen författaren" . Ett kärt minne av ett kärt möte. Bengt dog 2009, 84 år gammal. Må hans resor, drömmar och längtan - och vidsyntheten ta honom på aldrig tidigare upptäckta vatten, och till nya spännande möten!
Dan Schechter kom promenerande i den sena natten i Köpenhamn. Året var 1989. Vi stötte faktisk bokstavligen ihop i ett gathörn. Jag var på studieresa och på väg till vandrarhemmet jag bodde på, och Dan, som var på semester letade efter en adress. Vi tog en cigarrett ihop medan jag försökte hjälpa honom med kartan han hade med sig. Det blev flera timmars prat på en parkbänk i närheten, och dagen därpå åt vi middag ihop och testade nattklubbarna. Dan studerade psykologi på den tiden. Vi pratade och pratade, det var inte tyst många sekunder. Han var så oerhört fascinerad av hur människor anknyter till varann - framförallt hur föräldrar anknyter till sina barn. Idag är han välkänd psykiatriker/professor, verksam i Schweiz, och har just anknytningsteorierna som specialitet. Vi brevväxlade också under flera år. Jag minns hans långa tättskrivna brev, alltid lika kärkomna och alltid lika fyllda av psykologiska utvikningar.
Mitt i natten ringer han. Det låter som han satt alldeles bredvid. Hans så typiska engelska accent och den lite nasala, släpiga intonationen gör mig rusig av glädje. Vi pratar i mun på varann, har så mycket att berätta, så mycket att spegla. Historien är lika osannolik som så mycket annat märkligt i mitt liv. Dock sann. Ett hastigt möte för tjugoåtta år sen satte spår, som fortfarande idag ger näring åt drömmar vildare än havet. Han heter A, och han bor i Australien. Långa handskrivna brev i en tjock bunt. Han har en fin snirklig handstil, och arken är tättskrivna och fyllda av fantastiska beskrivningar av resor, möten och tankar.
Vi när båda drömmen om att en dag kunna mötas. Få tid att äta middag ihop, dricka vin och prata.
Självfallet har jag funderat mycket på vad som gör att vissa möten stannar kvar. När det bara är självklart. När smärtan när man ska skiljas åt är så stark att det nästan inte går att stå ut. Kanske är det tvillingsjälarna, som plötsligt och lyckligt hittar varandra efter år av planlöst letande ? Jag är böjd att tro det.
Ofta ofta kommer det över mig.
Så jävla jävla jävligt det är.
Utan dig.
Det svåraste ?
Ja...
Att inte få ösa ur sig.
Och få det öst över sig.
Att inte få skratta igenkännandets skratt.
Att inte få kasta en snabb blick och möta din. Som förstår precis.
Att inte ha nån att dela alla de där minnena med längre.
Att inte ha nån att planera nya drömmar med.
Att inte ha nån som riktigt riktigt förstår.
Är det svåraste.
Largo ur Xerxes/ G F Händel