femtiofemplus

Det är stilla här på Gutevägen. Jag insuper den, stillheten.

Insåg inte förrän i lördags att jag har sprungit väldigt, väldigt fort sen i våras.

Men nu kom den. Huvudvärken ifrån helvetet, och den stora tröttheten.

 

 

De genomgripande förändringarna i livet tar alltid ut sin rätt. Så sent som i torsdags förra veckan hade jag lektion i psykiatri med avgångsklassen. Vi repeterade krisen, den traumatiska och den till livet hörande. Och ja. Visst är det så. Jag är mitt i en sådan just nu. En till livet hörande.

Jag ska orientera mig i något alldeles nytt. Och det är faktiskt så att jag tycker att det för det allra mesta är spännande och väldigt berikande. Men kanske har jag inte riktigt gett mig tid att reflektera över de sorgsna stråken i det nya?

 

Det blev en vända till akuten i tisdags. Mängder av blodprover, neurologisk undersökning och ett gott samtal med den ytterst lyhörda läkaren Irina.

Jag försöker ta det med ro, men blodtrycket är för högt och jag måste fundera över vad jag behöver göra för att må riktigt bra.

 

 

Idag Alla helgons dag. Imorgon Alla själars dag. Har idag varit med allra käraste syster Gudrun på Södra kyrkogården, där vi gjorde fint och tände ljus hos morfar Edvin och mormor Lea, och hos gammelfarfar Sixtus, gammelfarmor Hanna och gammelfaster Maja.

Sen for vi till Norra kyrkogården och vandrade runt bland tusentals och åter tusentals tända ljus. Det var fantastiskt vackert i den kalla seneftermiddagen. 

Hälsade på hos Elis och Sylvia, min faster och farbror och deras son Classe (som omkom i Estoniakatastrofen för drygt 23 år sen). Sen allrabästavännen Annika och kompisen Karin, som båda reste vidare alldeles, alldeles för tidigt.

Det är fint att gå där med syrran. Stillsamt prat om nu och då, om liv och om död.

 

Det är bra med dagar som denna.

Det är bra att få tid och tillfälle att kontemplera.

 

Vart är jag på väg?

Vilka stigar ska jag vika in på?

Vilka hinder ska jag träna mig på att forcera?

Vad ska jag lägga min energi på?

En dag är jag en av dom man bara kommer att ha minnen av. Vad vill jag att man ska minnas av mig?

Att jag inte vågade? Eller att jag faktiskt gjorde det?!

 

Om några timmar ska jag prata med Australien. Det är morgon där då. (Det är tur att jag är nagguggla). Jag ska låta den där varma brisen från Brisbane svepa in här. Den gör mig gott.

Och just det är kanske en av de saker jag definitivt bör lägga energi på?!

 

Det som gör mig gott tänker jag fortsätta med. Det som inte gagnar mig, eller min utveckling tänker jag nog faktiskt ge fan i.

Det är en av de saker som känns fint med att bli äldre, att mogna som människa. Att kunna släppa det som på olika sätt stör växandet. 

Jag tänker nämligen att jag växer så länge jag lever. Ja. Ända tills jag lite lagom bedagat lägger mig tillrätta på en supermjuk dunkudde och deklamerar att "Thats it!".

 

Peace out.

Satsa på det som gagnar dig!

Våga!