Farväl lilla pärla
Det är kväll nu. En lång och tung dag börjar lida mot sitt slut.
Idag har vi tagit farväl av Bella - en högt älskad ung kvinna som stod på tröskeln till det där vi brukar kalla verkligheten. Plugget var snart slut, kraven på inlämningsuppgifter och alla andra "skolmåsten" var snart över -vuxenlivet hägrade - och det fanns så många planer, så många drömmar i den där vackra människan, det har många vittnat om idag.
Men. De där planerna och drömmarna begravdes definitivt idag.
Bella kommer aldrig att bli gammal.
Hon lämnade det här jordelivet när hon var endast arton år.
Allt det där hon hade framför sig förblir fördolt och oupplevt.
Det är så fruktansvärt smärtsamt att tänka på.
Domkyrkan var fylld till sista plats. Så många unga männsikor, med rosor i sina darranade händer. Så många tårar. Så mycken förtvivlan.
Florence, Bellas fantastiska mamma höll ett tal på begravningen. Hon stod där bredvid kistan och berätade om Bellas första tand, om hur busig och kärleksfull Bella varit. Ett tal som gick rakt in i hjärtat.
Som varande mamma till tre barn förstår jag inte. Det blir svart och helt tomt i min hjärna. Att mista ett barn...
Hur orkar man? Vad gör man?
Det finns inga svar.
Mer än att vi, som fortfarande lever verkligen tänker på hur vi tar hand om varandra. Vi får, vi måste leva för Bella nu.
Hon var en sällsynt skimrande pärla, med empatin och klokskapen så självklar i sitt agerande gentmot andra människor.
Världen har verkligen gått miste om en stor mängd kärlek!
Snälla! Prata med varandra. Bry er om varandra. Var obekväma om det behövs. Fråga. Fråga igen.
Älskade Bella! Jag är så tacksam att du korsade min stig, och jag så oändligt ledsen över att du inte orkade leva längre. Sov i ro, lilla pärla!
En sista hälsning från Bellas klass.
Dancing in the sky/Dani and Lizzy