Det började i en liten lägenhet på Endreväg...
Det var ett litet rum, och ett litet kök. Lägenheten på Endreväg som jag fick låna av Anita. Hon var barnflicka i en bohemisk familj i Norrlanda, socknen där jag växte upp. Jag var barnvakt, hjälpte till i den där familjen då och då, det var så vi träffades Anita och jag. Inom parentes är jag henne evigt tacksam för de medvetandets dörrar hon öppnade för mig - om strukturella makförhållanden, feminism och sexuell frihet. Hon banade verkligen vägen! (TACK Anita!)
Jag gick i nian, och hade precis träffat en kille, som var lite "hemlig".
Anita lånade ut sin lägenhet i stan för att vi skulle få träffas, den "hemlige" och jag.
I lägemhetens enda rum fanns en säng - en spånplatta som vilade på läskbackar, där fanns också ett litet bord och en bänk med skivspelare med en läskback fylld med LP-skivor bredvid.
Det var i den där lägenheten jag hörde Leonard Cohen första gången.
Förälskelsen var omedelbar.
Jag lyssnade om och om igen på "Suzanne", "Sisters of Mercy", Bird on a wire", "Avalanche" och "Joan of Arc"...
Både texterna och musiken tog mig till rum jag aldrig hade besökt tidigare.
På ön på 80-talet fanns en man, som på väldigt många sätt liknade Cohen.
Hans svarta ögon var känsliga och uppmärksamma. Han var livsfarligt vacker!
Han hade precis som Cohen tillbringat tid i ett Buddhisttempel, och pratade, pratade, pratade om
livets mening mellan de gudomliga kyssarna.
I ett rum där månen lyste in lekte vi nätterna igenom. Och lyssnade på Cohen.
Vår intensiva kärlekshistoria ackompanjerades av "The ballad of the absent mare". Bland andra.
Många år senare grät jag floder över en kraschad relation.
Jag var inte den "vanliga" Tina på många månader.
Då lyssnade jag återigen på Cohen.
Högt. Så att hörlurarna vibrerade mot mina trumhinnor.
Och lindrade smärtan.
I ett annat rum brann ljusen ner medan den nyfunna själsfränden och jag pratade i telefon hela natten.
I bakgrunden, i hans hem i Australien hördes "A thousand kisses deep".
Den blev "vår låt"sen.
Jag kan inte lyssna till den sången utan att omedelbart referera till Art i Brisbane.
Vad kan jag säga ? Annat än att underbare Cohen funnits med mig som en livgivare och tröstare i så många år?!
Hans precisa ord och toner kommer att följa mig länge, länge än. Förmodligen till slutet. Av min vandring här.
Såhär säger han i en av de sista intervjuer han gav:
– När jag närmar mig slutet på livet har jag mindre och mindre intresse av att undersöka det som måste vara konstgjorda värderingar eller uppfattningar om värdet av någons liv eller arv. Jag var inte intresserad av det när jag var frisk och jag är än mindre intresserad av det nu.
Vilken man. Vilken tur att jag "träffade" honom!
Far väl, du underbare! TACK!
Travelling light/Leonard Cohen