Blues - och en skymt av nåt från förr
Nu har jag gungats ljuvt (och djupt) i några timmar med hjälp av bland annat Clas Yngströms gitarrsolon - och trummisen Broa's virituosnummer. Fan va bra!
Känner mig upprymd - som alltid efter riktigt bra musikupplevelser.
Blues går ofta rakt in i mig.
Det är ursprungligt. Nära jorden. Nära livet.
Han står där på scenen. Clas Yngström. Dalmas. Egentligen ser han rätt småtöntig ut med sin gubbmage och leopardsjalen och stråhatten på hjäsan, och när han pratar på sitt dalmål känns det bara snällt, och ja lite töntigt. Eller gulligt snarare.
Men så sätter han igång.
74-åringen. Med en gitarr som har varit med om ett och annat. Det syns. Färgen är avskavd och det märks att de har camperat ihop länge.
Hendrix "Hey Joe" inleder det hela. Och jag smälter fullständigt.
I ett tält vid Sundbyholm utanför Eskilstuna spelade jag den låten på repeat 1973. Älskade den då. Älskar den nu. Då - hela livet framför mig, åkte moppe med gulliga Johan, kysstes på bryggan, skrev kärleksdikter och var egentligen kär i Uffe (som tyvärr var kär i Maggan). Och lyssnade på Hendrix på repeat...
Det fortsätter. Dylans "All along the watchtower" som Jimpan gjorde till sin egen, och som Yngström gör till ytterligare en variant.
Och mycket mer. Boogie woogie så hela Börsen lyfter.
Och mitt i vimlet. Ett ansikte från förr. Ett väldigt öppet leende. Som får mig att stanna upp. Och jag blir faktiskt tvungen att hämta andan. Lite extra.
Och DET kanske jag skriver mer om en anna gång.