Musikens makt
Musiken har en sällsam förmåga
...att försätta oss i en annan stämning. Eller förstårka den vi redan är i. Den kan förflytta oss till tidigare upplevda rum.
Eller till aldrig upplevda. Och fullkomligt skaka om oss.
Luktsinnet är det sinne som snabbast får oss att minnas, är det sinne som ligger närmast känslorna. Vi kan på en millisekund förflyttas från här och nu till någor vi upplevt i en annan period i livet .
Men hörseln är det sista som lämnar oss, det sista sinne som är intakt.
Och musiken är det uttryck, som stannar kvar i oss intill döden, in i döden. .
Vi kan mista språket/talet p g a hjärnskador, demenssjukdomar, neurologiska sjukdomar eller andra kognitiva svårigheter.
Men musiken mister vi inte.
Den lever sitt alldeles egna liv i hjärnan.
Den finns kvar.
På min fasters Sylvias 80-årsfest fanns också min farbror Harald med. Han hade flera år tidigare fått diagnosen Altzeimers sjukdom, och hade mist sitt tal.
Den tidigare så gladlynte festprissen var nu alldeles tyst. Innesluten i sitt skal.
Sylvia hade bett mig att ta med gitarren på den här festen, och jag hade också kopierat ett häfte gamla, välkända sånger, som jag tänkte att vi kunde sjunga tillsammans.
Vi satt i festvåningen på Märtas café, hade ätit god lax med tillbehör. Nu hade vi kommit till kaffet med tillhörande avec, och jag plockade fram gitarren.
Föreslog att vi skulle sjunga "Sjösala vals".
Och vad händer ? Vi hade bara hunnit sjunga den första textraden när Harald ställde sig upp och med hög och klar stämma sjöng med. Och så fortsatte det. Han sjöng med i varenda sång, och däremellan försjönk han in i det som var sjukdomen.
Det var många ögon som tårades den kvällen !
Jag har varit med om flera liknande händelser. På demensboenden jag besökt. Tillsammans med gravt funktionsnedsatta personer. Med människor i palliativ vård utan annat språk än ögonblink. Och när min pappa Helge låg på Thoraxkliniken på Huddinge sjukhus. Han var medvetslös, mycket, mycket sjuk, låg i respirator och mamma Karin och jag satt på varsin sida om sängen. Det blippade och pep från alla apparater. Pappas bröstkorg hävdes tungt och taktfast upp och ner.
Det var svårt att veta vad man skulle prata om, vad man övertuvudtaget skulle säga. Vi var tagna av stundens allvar, rädda för att vi skulle mista honom.
Men jag kände att jag måste göra något. Ångestnivån var så hög att den nästan tog kål på mig. Så jag sjöng. Några gotländska sånger. Bröllopsmarschen. Sen käutavisa. Och plötsligt stannade tiden.
Mamma och jag såg det samtidigt. Det rann tårar nerför pappas kinder, och hans händer (som vi höll i) blev plötsligt varmare.
Musiken, sången hade tagit sig in, bakom det som var medvetslöshet...In i det väsentliga.
