De maktfullkomliga. Ska också dö en dag.
Rysningarna och illamåendet sitter kvar en god stund efter att jag stängt av datorn. Jag har sett Det slutna sällskapet på SVT play - dokumentären om Svenska akademin och Jean-Claude Arnauld. https://www.svtplay.se/video/20257522/det-slutna-sallskapet
Jag tänker: när de ligger där på sin dödsbädd de där maktfullkomliga männen och minns sitt liv, kommer de att känna stolthet och tillfredsställelse då?
Kommer de att vara nöjda?
Förmodligen.
Jag tror att de saknar nåt ytterst fundamentalt. Empati förstås. Och också helt vanlig jävla hyfs!
Det är som nånslags låtsasvärld. Om det inte var så kringgärdat av just makt och skit skulle jag kunna gapskratta åt det. För det är samtidigt så löjeväckande.
Hur de kliver in där i Börssalen i sina stärkta kragar, och bugar för kung och drottning. Hur de försiktigt prasslar med sina papper, tittar sig omkring med viktig min och njuter av att tillhöra den intellektuella eliten. Att tillhöra dem som befinner sig inte bara snäppet utan ljusår från helt vanligt folk.
Jag undrar hur det känns att leva med förljugenheten som ständig följeslagare. Jag vill inte veta, och jag kommer aldrig att kunna förstå.
Nina Rung, utmärkt kriminolog och utbildare och oförtröttad kämpe mot mäns våld mot kvinnor har skrivit ett öppet brev till Horace Engdahl. https://www.instagram.com/p/Bq-xLZ3hX4U/
Hon uttrycker på pricken det som så många av oss känner!
Vivören, "den elegante gentlemannen", som enligt Horace Engdahl borde vara en utmärkt förebild för unga män, som "behöver lära sig hyfs" - har fått sitt straff fastställt i Hovrätten: Två och ett halvt års fängelse för två våldtäkter. Vilken fantastisk förebild va! Ett äckel på två ben skulle jag nog hellre kalla det.
Många män fortsätter tro att kvinnor ljuger. Att kvinnor hatar och bara vill "sätta dit" de stackars männen.
Vi kvinnor måste trots dessa ständiga påhopp fortsätta berätta! Fortsätta våga, fortsätta ifrågasätta beteenden och strukturer som är oacceptabla. För vår egen skull, men också för våra döttrar och söners!
En favorit i repris:
Det ska bli slut på rumban/Röda bönor