femtiofemplus

 

 

Idag har Bellas urna gravsatts på Norra kyrkogården i Visby.

Ännu en milstolpe för de närstående att genomleva och hantera.

Bella, en artonårig fantastisk tjej, som för drygt två månader sen lämnade det här jordelivet med nära och kära i fullständig chock och förtvivlan.

 

På avstånd tänker jag naturligtvis allra, allra mest på mamma Florence och resten av familjen, men jag tänker också på hur levande Bella trots allt är. För oss som är kvar här.

Hur hon fortsätter att stärka oss i behovet att prata och vara nära.

Hur hon lyser som en alldeles sällsam stjärna på vinterhimlen och ber oss att inte glömma det allra viktigaste: att kärleken är större än allt annat. Trots allt.

 

Sorgen är förlamande stor. Men kärleken finns också där. Hon har fört så många samman. Vi håller om varandra, vi håller varandras händer - och vi minns dig Bella!

 

Lilla gumman. Lilla pärla. Vi är så många som har tankar som snurrar. Tankar som inte finner nån ro. Vad kunde vi ha gjort? Hur skulle vi ha agerat? Kunde vi ha förändrat utgången?

 

Vi vet inte. 

Det är ingen som vet.

 

Din förtvivlan och ditt mörker var större än någon kunde ana. 

Du drevs in i det mörka av onda och manipulativa krafter och vi kan bara önska att rättvisan ska segra.

Att den som gjorde ditt liv så svårt att leva får stå till svars och att han får ta sitt straff!

 

Inatt är himlen mulen, men där bakom molnen blinkar alla stjärnor. En av dem blinkar alldeles särskilt starkt. Det är du!

 

 

"Må himmelens alla oräknade stjärnor

och solens oändligt varma ljus

ge dig den värme som

evighetens tärnor

vill skänka till dig i

kärlekenes hus"