femtiofemplus

 

 

När hallen inte längre är belamrad med rätt stora Converse och bulliga dunjackor och diverse andra saker kan en börja reflektera över hur det var. Och hur det är.

När mjölken står där i kylskåpet precis lika halvfull som en lämnade den på morgonen, och bananerna i fruktskålen hinner få prickar och till och med mörkna betänkligt innan en hunnit äta upp alla.

När det är tyst i alla rum...

Glädjen över att de har flugit iväg till andra destinationer blandas emellanåt med vemodet över att tiden går.

Och jag med den.

 

Idag satt jag i ett samtal med en lärling inom barnomsorgen. Vi hade ett uppföljningssamtal, där hen skulle berätta om en övning jag bett hen göra med barngruppen.

Rummet fylldes av en sån glädje, när hen pratade om barnens lust  över att plocka löv till en jättestor tavla de skulle göra tillsammans. Med inlevelse redogjorde hen för varje steg i den där övningen. Frågor som barnen ställde, funderingar som luftades "varför är det här lövet rött", "vem bor i det här trädet", "jag vill att pappa ska se vårat träd, tror du att han vill det?".

Kanske är det så att vi är allra närmast livet när vi får umgås med barn?

När vi är tvungna att svara på frågor och funderingar som är så självklara att vi har glömt bort dem?

Men sen sitter en plötsligt mittemot en vuxen son vid ett bord fullt av läckra smårätter på en favoritrestaurang och diskuterar väsentligeheter och garvar åt sånt som hänt och som dyker upp på Instagram och inser att det är också underbart. Och nära.

 

Bästa vännen Annikas (som inte finns med oss längre här på jorden) syster blev mormor igår. Jag ser bilden på Instagram på den där nya människan - den där alldeles perfekta lilla skapelsen - som nu precis har börjat en spännande vandring på den här planeten. I söndags var det pracis tjugotre år sen min förstfödde son började sin vandring här. Jag minns det så väldigt tydligt. Det finns ingenting som kan överskugga det. Hur det kändes när barnmorskan la honom på mitt bröst, och hur han på sitt framfusiga, och samtidigt älskansvärda sätt genast började snutta på min bröstvårta. 

Två år senare föddes tvillingbrorsorna efter en hel del dramatik. men de låg snart vid bröstet de också. 

Åren som följde var hektiska. Och det kära vänner är - ett understatement.  Tre små barn att ta hand om på egen hand, nytt utmanande jobb, skilsmässokonflikter i parti och minut, dålig ekonomi, sömnbrist...

Vi fixade det på nåt sätt trots allt.