Tvärnit...
Livet rusar på. Veckans kalender är fulltecknad med spännande möten och projekt, varje dag är ett äventyr. Och så plötsligt blir det tvärnit. Jag hamnar på akutmottagningen med smärtor, som är nästintill ohanterbara. Det är magen, alltings centrum, som säger ifrån.
Mängder av prover tas, jag undersöks och röntgas, och till slut blir jag inlagd för observation.
Det är som om hela jaget kläs av, när jag får den där infarten satt i armen, får på mig sjukhusskjortan och stoppas ner i en säng modell äldre. Nu överlämnar jag hela mig till andra.
Det är svindlande och tårarna rinner. Jag känner mig liten, ensammast i världen faktiskt, men jag blir så väl omhändertagen. Alla är respektfulla och snälla. Jag möter flera gamla elever på de olika stationerna jag går igenom den första dagen - och jag är stolt! De är fantastiska allihop. Proffsiga, med ett fint och ödmjukt bemötande.
Så ligger jag där. Droppet blippar taktfast. Jag tittar ut genom fönstret på havet, som ligger spegelblankt och inbjudande. Trädet utanför är nästan naket. Det är så fint. Vilsamt för själen.
Jag kommer att tänka på en dikt av Göran Palm - "Jag står framför havet".
Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.
Kanske är det så att en bara räknar med att det ska finnas där. Havet. Precis som en räknar med att allt bara ska funka i kroppen.
Allting hänger ju ihop. Det går inte att springa ifrån saker och ting, hur fort du än springer.
Nu har jag fått tid att tänka. Fått tid att bara vara med mig själv. Få känna efter på riktigt, och snudda vid sånt jag stoppat undan. Det har varit bra.
Jag är hemma igen. Något medtagen, men lycklig på ett genuint sätt. Utredning fortsätter, nya undersökningar väntar. Men. Jag landar i det som är nu. Jag finns, jag finns med ett tag till, och fortsättningen ser jag fram emot!
Thorsten Flinck/En dans på knivens egg